Sorgen

Bilden är från midsommarafton

Clemmie försvann ifrån oss natten mellan den 25 och 26 juni. Midsommar blir sig aldrig likt efter detta. Husse gick på den vanliga hundpromenaden vid 23.00 ca. Som vanligt var det mycket vittring och en hare dök upp. Hundarna drog, Clemmie var alltid värst och gruset sprutade bakom henne, för husse fick inte stopp direkt (Yoyo är ju väldigt stark). Plötsligt skrek Clemmie högt och ramlade ihop. Allt stannade av, de andra hundarna stod helt stilla. Hon försökte resa sig men bakbenen lydde inte. Hon var förlamad i bakkroppen. Hon fick panik och husse lyfte upp henne och bar henne hem. Då var hon helt lugn. Ingen smärta tror vi, bara rädsla när benen inte lydde. Hemma var hon rädd igen och vi fick ta en filt om och hålla i. Distriktsveterinären kunde inte komma så Ultuna var enda möjligheten.

Hon låg lugnt i bilen hela vägen. Min mamma satt bredvid och husse körde. Jag var tvungen att stanna hemma med barnen som sov. När de kom fram fick hon en spruta för att sova i bilen. Allt var lugnt och hon verkade helt lugn och orädd. Hon somnade och efter en stund bar de in henne till mottagningen där hon fick somna för evigt i husses famn. Allt var lugnt och ingen rädsla och smärta. Sedan fick hon åka hem igen i sin hundsäng och ligga i bilen över natten.

Dagen därpå fick ungarna veta vad som hänt och se henne. Dom blev helt förtvivlade och grät i flera timmar. – Jag vill va med Clemmie, skrek lilla H. –Jag vill ha tillbaka Clemmie, grät de gång på gång. Det var en hemsk dag. Vi begravde henne på tomten här på landet som hon älskade. Det passade så bra. Clemmie flyttade in hos oss som ettåring i april 1998 och den 24 april skrev vi kontrakt på huset. Hon var med på banken. Här har hon haft sina bästa dagar, samt i fjällen såklart. Ungarna la ett gosedjur bredvid Clemmie som fick ligga i sin hundsäng när vi begravde henne. Vi klappade henne en sista gång och kastade sedan en näve jord var på henne och sa farväl. Efteråt hängde lilla H upp en gul hund i trädet, bredvid graven, som ska hålla Clemmie sällskap. Hon har fått nya blommor varje dag.

Det kändes så onödigt. Clemmie var så pigg och fin och borde haft några år till med oss. Jag är rädd att det var kopplet som tog hennes liv. Hon har ju alltid varit vild och galen och det har blivit många ryck i kopplet när man inte varit beredd. Det kan ha skadat ryggraden så ett diskbråck uppstått och på en gammal hund är ju allting skörare. Kristina Mårtensson har alltid sagt att man inte ska ha halsband på vinthundar. Nu förstår jag verkligen vad hon menade och jag har dåligt samvete. Nu är det sele som gäller! Aldrig mer halsband!!!