Idag skulle vi åka till Skansen, jag, ungarna och mormor. Roligt! Vi gick på 1:an och fick stämplar på biljetterna. Bussen kom till Kungsgatan, sedan var det stopp. Vi kröp fram, en skogssnigel hade varit snabbare. Vi gav upp vid Norrlandsgatan, det hade tagit en timme, och promenerade till Nybroviken för att ta 47an istället. Buss efter buss åkte förbi, smäckfulla. Vi hade nästan givit upp när en halvfull 47a äntligen uppenbarade sig. Fort på, och TVÄRSTOPP igen. – Den där biljetten är inte giltig, sa chauffören. –Va?? Jag åkte ju hit på den?? – Priset är höjt, fortsatte han. – Jaha men stämpla några extra biljetter då, sa jag, svettigt sneglande på kön bakom. –Nä du får gå av och köpa en NY, framhärdade karln. Där stod jag med mormor och två, redan, trötta och hungriga ungar. Ingen kiosk i sikte. –Nä då måste jag försöka köpa en SMS biljett, sa jag. Så färden startade, jag surfade svettigt på TREs hemsida, för att bli hänvisad till SLs hemsida och till slut hittar jag info om SMS biljetten (chauffören hade ju inte det såklart). Precis innan jag går av lyckas jag triumferande visa mobilen med giltig biljett, 30 spänn fattigare. Vad hade chauffören gjort om jag inte lyckats? Slagit ner mig med domkraften? Spetsat mig på vindrutetorkaren? SL – hur tänker ni när ni ändrar priserna stup i kvarten så man inte hinner med, och sedan vill slänga av barnfamiljer på väg till Skansen? Trötta mig! Varför inte stämpla en extra kupong?? Jag har ju faktiskt betalt remsan redan. Vi är framme 1 timme och 45 minuter efter vi startade. Vi har åkt ca 7 km.... Det har kostat mig två stämplade kuponger, två barnbiljetter och en SMS biljett för 30 kronor.
Nå Skansenbesöket gick ju bra, trots allt. Förutom att sulan på mina skor lossnade nästan helt, så jag hade svårt att gå. Jag konstaterade också att om man gillar Lemurer och Surikater bättre än björnungarna, så passar man nog att ha en italiensk vinthund! Jag tror jag skulle kunna sätta Essi i en bur i Akvariet på Skansen och folk skulle inte se att det var en hund. Det är en teori jag har.
Men sedan skulle vi åka hem också.... Vi gick på 44 från Skansen, med en splitterny remsa som stämplades nogsamt av chauffören. Kom ända till Karlaplan, där jag började känna mig tveksam om inte tunnelbanan var ett säkrare kort. Vi chansar tyckte mormor, så vi fortsatte. En station senare sa chauffören att ”nu kommer vi inte längre, så det är lika bra att gå av. Trafiken stod still. Jaha, vi klev av med våra stämplade remsor och gick tillbaka till Karlaplan.
Jag hade stora problem med ena skon så jag ville gå in på Fältöversten för att köpa nya skor, ifall jag ev skulle behöva GÅ hem... Efter att ha köpt första bästa par skor på Indiska som låg närmast dörren, gick vi ner i tunnelbanan. – Ja jag vet ju inte vilken linjer vi ska ta men först ska vi väl till T-centralen, sa jag. Det gick ju ändå bra, biljetten hade inte gått ut än utan vi kom igenom spärren.
Men sen var det tvärstopp. –Ja jag vet ju inte vilken linje som går till Fridhemsplan, sa jag igen. Men Hjulsta ligger väl västerut, tänkte jag, så jag gick mot Hjulstalinjen. Den är längst ner i underjorden som alla Stockholmare vet. Vi gick i trappor, åkte rulltrappa och gick i evigheter på ett rullande band, för att slutligen åka i evigheter nerför en oändlig rulltrappa.
Då säger mormor att hon inte är säker på att vi kommit till rätt linje. -Vi tittar på kartan, föreslår mormor. Vi hittar ingen linjekarta utan bara en vanlig karta. En äldre dam försöker hjälpa till men tror inte att den här T-banan går till Fridhemsplan. Tåget kommer, men vi åker inte med. Istället åker vi upp igen, upp för den oändliga rulltrappan. Tiden tickar på, snart är det kört med våra dyra biljetter, tänker jag. Väl uppe finns en karta som upplyser om att, visst, tåget mot Hjulsta går förbi Fridhemsplan.
Vi åker ner igen, på vägen ser jag att gröna linjen oxå går förbi Fridhemsplan, men vem bryr sig? Vi tar nästa tåg som kommer in och två stationer senare går vi av vid Fridhemsplan. När vi ser 1:ans hållplats är kön 50 meter lång, minst. Jag misstänker att ingen buss kommer komma för de sitter fast inne i city, bland alla studentflak. Vi går mot 49:ans hållplats istället. Där sitter en kvinna med hartänder och stirrar med galen blick på oss medan vi läser tidtabellen. Bussen kommer om 25 minuter... Hartänderna stirrar vidare och jag orkar inte stå kvar.
Vi går tillbaka till 1:an och ser på håll att vi just missar bussen. Men en stund senare kommer en ny buss in och vi skyndar oss på, precis innan biljetten går ut. Pustar ut, men jag känner en stank av något, bensin eller någon kemikalie luktar det. –Det är kanske något fel på bussen, säger jag. Det LUKTAR. Men det strömmar på folk och snart åker vi nog. När bussen är full ställer sig chauffören upp och säger: – NU MÅSTE ALLA STIGA AV. BUSSEN GÅR INTE LÄNGRE.
!!!!!
Vi går av. Väntar på nästa buss. Nu är biljetten inte giltig längre. Nästa chaufför har tydligen just nedstigit från himlen, för han säger: –Ni behöver inte visa biljett, när jag fumlar i väskan. Den här bussen går också som en snigel, tills vi passerat Marieberg. Då går det som vanligt. Vi är hemma två timmar efter vi startat på Skansen. Ungarna är arga och hungriga. Jag är fattig.
Du och jag, SL? Nä, skulle inte tro det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar