Nä, det var nog inte Indiana vi mötte på promenaden imorse. Essi var lös som vanligt och Yoyo gick i koppel. Det var mörkt och plötsligt brakade det till bakom oss. Essi skrek till av skräck och hoppade åt sidan. Det var en man som joggade. Han var minst 185cm lång, 90kg. -Ursäkta, sa jag, -hon blev lite rädd. - Det är jag med!!!! skrek mannen argt. -Det är KOPPELTVÅNG!! - Ja, jag förstår att du blev rädd, hon är ju så stor, sa jag medkännande (ja alltså, många människor är ju rädda för insekter, det måste man ha respekt för. Essi är ju dessutom stor och kraftfull, om man jämför med en vandrande pinne tex, det kan man inte komma ifrån.).
Då slog det mig hur fint det var att, på nära håll, få uppleva den nya mannen! En man som öppet, för en okänd kvinna, vågar erkänna att han är väldigt rädd innerst inne. En man som äntligen kommit ur garderoben, slängt Indiana Jones komplexen och bara lever ut sina fobier. En man som efter joggingturen kanske kommer hem till sin fru, får gråta ut och lätta på trycket lite efter sin traumatiska upplevelse.
Allt medans han minns hur livet passerade revy när han såg Döden i vitögat. Döden, som för dagen var klädd i ljusblå kofta med vita muddar och vägde 3,5 kg. När jag ser den här rörande synen framför mig känner jag nästan ett behov av att brista ut i sång, som Carola, ett riktigt ”halleluja moment”! Ut med det gamla, in med det nya! RING KLOCKA RING!! Den nye, riktigt mjuke, mannen är här! Nä, nu blir jag så känslosam så det är nog dags att sluta för idag.
-Make my day, säger Essi segervisst.
